Iréne Johansson har svarat på frågor om tecken för vuxna.       

 

 

Är det för sent att börja teckna med vuxna som har språkstörning?

Nej, det är aldrig för sent. .Men det är avsevärt mycket svårare än att börja teckna med små barn. En vuxen person har sina vanor, sina uppfattningar och sina erfarenheter. Det tar TID att byta vanor (t.ex. att själv vara mer aktiv), ändra uppfattningar (t.ex. att man är någon som kan lära sig) och att skaffa nya erfarenheter (t.ex. att man kan bli förstådd eller sedd om man använder tecken).

Detta är den största utmaningen och det ställer stora krav på människor i den vuxnes sociala nätverk. Den vuxne måste förstås ha någon att kommunicera med på tecken.

Trots att det finns svårigheter som man ska vara medveten om, ska man för den skull inte avhålla sig från att börja teckna. Det finns många goda exempel där livet har blivit både lättare, mer intressant och framför allt roligare för både den vuxne med språkstörning och hans/hennes omgivning.

 

Hur gör man för att komma igång?

Man måste bestämma sig och först och främst är den vuxne själv som ska fatta detta beslut. Vill han/hon lära sig tecken, förstår han/hon vad det ska vara bra för, hur vill han/hon att det hela ska gå till? Förberedelsen då allt detta klaras ut måste få ta viss tid. Fast självklart gör det ingenting om andra i omgivningen börjar använda ett vardagstecknande – det är bara bra. Ett vardagstecknande skulle kunna vara att man kommer överens om att alltid teckna vissa vanliga ord och fraser utan att göra så mycket väsen av det. Det gäller i så fall att inte gapa över för mycket på en gång. Bättre är det då att tänka igenom vilka fraser som ofta upprepas och så börja teckna dem. Då kommer den vuxne att se tecken i sin miljö och det kan vara en första kick till lusten att själv pröva på.

Om det blir ett beslut att man ska börja med tecken, så är det A och O att personer i den vuxnes sociala nätverk går före och bereder vägen. De måste vara trygga i sitt eget tecknande, de måste veta varför de tecknar och de måste använda sitt tecknande i vardaglig kommunikation. Det gäller att skapa positiva teckenmiljöer. Utbildning av dessa andra viktiga personer är det första men det krävs också kontinuerlig uppföljning.

Verkligheten ser dessvärre inte alltid ut på det sätt man hoppas. För väldigt många som vill lära sig teckna, saknas det professionella stödet. Då får man förstås ta saken i egna händer och utbilda sig själv. Att då vara en grupp som håller ihop och hjälper varandra är mycket positivt. En sådan grupp kan bestå av anhöriga, personal och vänner till en språkstörde vuxne (den vuxnes sociala nätverk). Ibland uppstår det också nätverk av bara personal som jobbar med olika vuxna personer med likartade behov av tecken (ett personalnätverk).

Att sen motivera den vuxne att hålla ut och att träna tillräckligt mycket blir en utmaning. Ett sätt är att skapa små teckengrupper av flera vuxna. Man lär sig tecken tillsammans och man använder dem tillsammans. Efter hand kan det vara bra att låta gruppens fokus vara något annat än tecken utan att man för den skull slutar med teckenträningen. Teckengruppen kan bli en samtalsgrupp eller en grupp som har en speciell uppgift t.ex. att göra informationsbrev om tecken (eller något annat) som andra kan ha nytta av. Det måste leda till något meningsfullt annars är det lätt hänt att tecknandet bara blir en rutin bland andra rutiner utan speciellt innehåll. Tecknen ska ha ett funktionellt vardagsvärde och hur detta ser ut, måste nog diskuteras i varje enskilt fall.

 

Hur ska jag få med andra i min omgivning i tecknandet?

Denna fråga har många ställt sig genom åren. Eldsjälarna börjar att teckna utan några som helst lockelser eller knep. Och detta betyder att det nästan alltid finns någon som tecknar något till de flesta vuxna som börjat med tecken. Men ingen av oss som talar, skulle väl vara nöjda med att någon vid några tillfällen säger några ord till oss. Därför räcker det inte med eldsjälarna utan alla i den vuxnes omgivning bör lockas att vara med och kommunicera med tecken.

Bland alla som finns i den vuxnes vardag, finns det de som inte alls har lika lätt att börja teckna som eldsjälarna. Orsakerna till detta kan vara flera men en sak är klar; det blir inte bra om de själva inte valt att de vill lära sig tecken. Kommunikation (med eller utan tecken) är ett så komplext fenomen och det finns så många sätt att samtidigt förmedla olika typer av budskap på. Det är inte alls svårt att göra korrekta tecken med händerna och samtidigt signalera negativa känslor eller attityder via andra kommunikationskanaler. Detta är en ofta förbisedd negativ bieffekt som jag gärna vill varna för. Alla i omgivningen måste alltså bestämma för sig själva och också ta ansvar för sina beslut. Denna beslutsprocess måste därför tillåtas att ta tid. Det är viktigt att var och en får den information och kunskap som behövs för att göra ett val.

Men självklart är alla människor påverkbara! Man KAN motivera andra människor till tecken. Ett sätt skulle kunna vara att som ett första steg starta en studiecirkel OM tecken där deltagarna ges tillfälle att sätta sig in i vad tecken är och vad det kan innebära att inte ha ett språk som fungerar. Att sen låta dem i denna grupp som vill, fortsätta att lära sig göra tecken och att använda tecken kan bli en mycket naturlig följd av studiecirkeln.

 

Hur ska jag lära den vuxne med språkstörning att teckna?

Jag tror inte att någon kan lära någon annan att teckna. Man lär sig själv om man har motivation och energi och om man ges möjlighet/får den hjälp och stöd som man behöver.

Att ges möjlighet betyder för mig att det finns ett pedagogiskt upplägg som tar sin utgångspunkt i det individuella både hos den vuxne själv men också hos personerna i hans/hennes nätverk. Att skapa meningsfulla sammanhang där teckeninlärningen knyter an nya kunskaper till tidigare erfarenheter och kunskaper är förstås det mest grundläggande. Att betrakta teckeninlärningen som ett led eller en liten detalj i vardagslivet , både hemma och på jobbet, är en annan självklarhet. Teckenträningen pågår förstås samtidigt som man använder tecken. Att sen teckeninlärningen ska leda till både nöje och nytta är den tredje självklarheten.

 

 

Tillbaka till startsidan

www.teckna.se / Iréne Johansson / 2004-01-08