Iréne Johansson, har svarat på frågor om tecken för barn.       

 

Varför ska man teckna?

Enkelt svar; Det fungerar och det fungerar gott!
Barnen får helt klart stor hjälp av tecknen i utvecklingen av sin kommunikativa och språkliga förmåga. Mer förvånande, kanske är att vi kunnat se att teckenanvändningen också haft en slags överföringseffekter för talets utveckling. Allt detta har i sin tur haft positiva effekter för barnets hela utveckling, inklusive olika läroprocesser.

Jag skulle kunna motivera detta på flera olika sätt. Jag nämner tre skäl:

1. Det första är ett kommunikativt-funktionellt skäl.

Om ett barn kan misstänkas att ha eller få svårigheter med sin talspråkliga kommunikation, kan tecken vara en social strategi. Syftet är optimera barnets möjligheter till sociala samspel, positiv självbild, deltagande i olika sociala aktiviteter samt lärande och kunskapsutveckling. Huruvida denna strategi blir lyckosam eller ej, beror emellertid i mycket hög grad på andra människors förmåga att möta barnet på ett lämpligt sätt.

Tecken kan användas som ett alternativ till talad kommunikation.

Detta betyder att tecknen används i stället för talet. Detta kan vara fallet om barnet har en så stor störning i sin hörsel eller i sin bearbetning av ljud (auditiv perception) att ljudsignaler inte kan mottas eller förstås och tolkas i hjärnan. Om barnet inte förstår det som sägs, blir det aldrig någon lyckad talspråklig kommunikation.

Tecken kan behövas som alternativ till tal om barnet har så stora störningar i sin talapparat eller i sin förmåga att bilda tal, att ett förståeligt tal inte kan bildas. Om barnet inte kan bilda ljud, ord och talade satser så att en samtalspartner förstår henne/honom blir talad kommunikation mödosam, full av missförstånd och frustrerande. Många väljer att hålla tyst i stället för att riskera förnyade misslyckanden.

Tecken som alternativ till tal är inte ett allt eller inget. Behovet av alternativet kan variera över tid men också bland situationer.

Tecken kan användas som ett stöd till talet. Detta betyder att tal och tecken används samtidigt med syftet att förtydliga det som sägs. Det gäller i mycket hög grad att barnet ska förstå vad andra säger men också att andra ska förstå vad barnet uttrycker.

Ett vanligt exempel är barn som har svårigheter att rikta och kvarhålla sin auditiva uppmärksamhet. Det kan vara mycket svårt eller helt omöjligt för dem att lyssna till, ta in eller förstå tal i många miljöer även om detta går bra i en lugn en-till-en situation. Deras talspråkliga kommunikation är begränsad till vissa situationer eller personer.

Ett annat vanligt exempel är barn som talar med entonig, låg och svagt varierad röst och kanske artikulationssvårigheter därtill. I de flesta talspråksmiljöer uppfattas deras tal mest som ett mummel och det kan vara oerhört krävande för en samtalspartner att försöka lyssna in och gissa vad som sägs. Kommunikationen blir tröttsam och kan lätt haverera även med de bästa ambitioner om motsatsen.

Tecken som stöd till talet är aldrig något statiskt. Det ändrar sig hela tiden och bestäms främst av vad det är som är viktigt att visa fram i det som sägs.

 

2. Det andra skälet är att tecken och tal nyttjar olika kanaler.

Dövas teckenspråk är ett annat språk än det talade språket. Men tecken och tal kan användas med samma språk – talets språk - som en grund och det är detta som utmärker tecken då det användes som AKK. Den stora skillnaden är att olika kanaler används.

Inkanalen för tecken är det visuella, som ger rumslig och tidsmässig information och för tal det auditiva systemet, som ger tidsmässigt varierad information. Skillnaderna mellan dessa två system är stora vad gäller möjligheter att avgränsa enheter i ett språkligt flödet, mängden information per tidsenhet och i viss mån grad av konkretion.

Utkanalen för tecken är motoriska system som styr främst händer och mimik medan talets utkanal är motoriska system som styr andning, röstbildning och artikulation. Även om både tecken och tal kräver god koordination mellan många olika muskelgrupper, hög grad av hastighet och precision i rörelserna så är dessa krav högre på talet än på tecken.

Hjärnans bearbetning av visuella och auditiva intryck skiljer sig åt och det har bla påpekats att det visuella korttidsminnet oftast är något större än det auditiva hos barn som har problem med korttidsminnet.

Eftersom tecken och tal nyttjar olika kanaler och man aldrig på förhand kan veta, vilken/vilka kanaler som är starka resp svaga hos ett litet barn, så är det en rent förebyggande åtgärd att erbjuda barnet möjligheten att träna upp två kanaler. Om den auditiva kanalen är svag, kan den dessutom komma att stärkas (motta positiva träningseffekter) av den visuella kanalen. Så tror jag också att information via flera kanaler ger mer, än information via en kanal. Jag tror också att om man glömmer hur talrörelsen ska vara, kan man kanske komma ihåg hur motsvarande teckenrörelse ska vara.

 

3. Det tredje skälet är pedagogiskt

Tecken kan användas som ett redskap eller ett hjälpmedel på väg mot språklig kompetens och talspråklig kommunikation. Detta betyder att tecken är en del av en metod som används i ett pedagogiskt syfte snarare än alternativ eller stöd till talet (Ofta används tecken både som redskap och stöd eller alternativ till talet).

Med hjälp av tecknen kan olika delar av språket fokuseras på ett systematiskt sätt. Oftast används tecken och tal samtidigt och tecknen blir då figurerna – de ord eller fraser som märks ut - medan talet blir en bakgrund. Barnet hör hela yttrandet och tar hjälp av prosodin för att avgränsa yttrandet till en helhet och ser det för tillfället mest betydelsefulla eftersom det lyfts fram i handrörelser. Vad det är som är mest betydelsefullt – figurerna - varierar beroende av vad som tränas.

En annan viktig pedagogisk aspekt är att barnet kan få handgripligt hjälp (hand-på-hand teknik) att formulera sina ord och satser i tecken. Detta är helt omöjligt i tal. Tillsammans med en vuxen kan barnet göra vissa rörelser gång på gång och ges en chans att minnas ordens eller satsernas rörelser. För att det inte ska bli tomma rörelser krävs förstås också att barnet ges tillfälle att lära sig betydelserna av orden eller satserna.

 

När ska man börja teckna?

Så snart som möjligt. Men givetvis med anpassning till barnets kommunikativa och språkliga nivå. Till spädbarn använder vi ju hur som helst en massa förstärkande gester, så det är egentligen inget märkvärdigt att börja teckna/använda gester till ett mycket litet barn.

Enligt min uppfattning, finns det inget "för tidigt" (eller "för sent") då det gäller att börja teckna. Den som gäller är anpassning till barnet.

 

Hur gör man för att komma igång?

Man bestämmer sig och så sätter man igång.

För att kunna bestämma sig, så måste man veta alternativen. Därför måste någon med kunskap och tidigare erfarenhet ge så mycket information att man själv kan göra ett val. Beslutet att börja med tecken eller inte är vars och ens ansvar, men att ge tillräckligt bra underlag till detta beslut är experternas ansvar.

För att sätta igång måste man förstås veta hur man gör. Man måste alltså själv lära sig tecken men man ska inte vara ensam och lära tecken. Det behövs en grupp som tillsammans lär sig och som allra helst håller ihop under en längre tid för att tillsammans lära sig mer och mer. Man behöver en massa stöd men också andra som driver på lite lagom. Man kan förstås inte lära allt på en gång så därför gäller som riktlinje att man anpassar sig till barnet. Att börja där barnet är i sin utveckling och snabbt gå vidare så att man själv tecknar på en nivå som ligger strax ovanför barnets. På så sätt kommer man att bli en modell i vardagen för barnet. Det är ett bra sätt.

Att komma igång betyder också att man skaffar sig vanan att teckna. Det betyder medvetenhet, träning och envishet. Att träna och träna är vars och ens ansvar men att bestämma vad som ska tränas måste vara experternas (de som kan barns språkutveckling och också tecken) ansvar. Det gäller att kräva sin rätt att kontinuerligt få kurser i tecken under handledning av kunnig lärare. Man ska absolut inte nöja sig med en introduktionskurs.

 

Många ord har flera olika tecken. Hur vet man vad som är "rätt"?

"Rätt/fel" är besvärliga ord så snart man talar om språk. Språket skapas och omskapas hela tiden av dem som använder det. Det som människor i en viss gemenskap är överens om är antagligen det rätta för dem.

Då det gäller tal, tänker vi inte på dessa processer eftersom de bara sker som något mycket naturligt. Då det gäller tecken saknas den där naturligheten, eftersom de flesta av oss lär med hjälp av ordbok och lärare utan att någon gång ha varit delaktig i en äkta tecknande miljö. I stället för att "naturligheten" avgör, måste man kanske lyfta frågan om vilka tecken som ska användas och gemensamt fatta ett beslut.

 

När barnet börjar tala, kan man sluta att teckna då?

Nej, nej och åter nej! Se mitt svar till första frågan.

Låt barnet själv bestämma hur han/hon vill uttrycka sig, men fortsätt för allt i världen att teckna. Varken den språkliga eller den kommunikativa utvecklingen är färdig bara för att barnet börjar tala.

 

Finns det bevis för att tecken verkligen fungerar?

På en individnivå kan vi aldrig säga att tecknen har medfört att barnets språkutveckling är god. Vi vet ju helt enkelt inte hur det hade varit utan tecken. På gruppnivå - dvs där man jämför barn som haft tecken sedan tidig ålder med barn som inte haft tecken, finns det ganska många studier idag som visar att tecknen fungerar mycket bra.

 

Tillbaka till startsidan

www.teckna.se / Iréne Johansson / 2004-01-08